Känns som om jag har tagit slut, helt och hållet. Jag har kämpat i flera år. Olika hem olika städer, i hopp om att det ska bli bättre, vilket det aldrig blir. Just nu är min hjärna fylld av plågsamma minnen, och dåliga val. Kanske var det såhär mitt liv skulle bli? Jag vet inte.
Väntar på att socialen ska ringa och säga att dom har hittat ett behandlingshem men samtidigt så vill jag ju inte flytta med rädslan för att jag ändå kommer må dåligt och misslyckas där med. Just nu önskar jag att det bara fanns en Quick fix lösning på mitt liv. Att jag ska må bra och känna mening med livet och känna samhörighet med världen, hitta mina mål och drömmar och sträva efter dom, men det kanske kommer? Jag har tappat bort mig själv helt och hållet. Vet inte vad jag gillar eller inte gillar. Vad jag vill eller inte vill! Är det normalt? Är det bara jag som känner så?
Om några dagar ska jag till läkaren och prata om medicinering, börja med det igen! Och jag som vart så stolt över mig själv att jag inte åt en ända tablett om dagen, att börja igen efter att ha slutat med allt känns inte så bra, men det kanske hjälper? Så jag får väl se hur det blir med det.
Väntar på att socialen ska ringa och säga att dom har hittat ett behandlingshem men samtidigt så vill jag ju inte flytta med rädslan för att jag ändå kommer må dåligt och misslyckas där med. Just nu önskar jag att det bara fanns en Quick fix lösning på mitt liv. Att jag ska må bra och känna mening med livet och känna samhörighet med världen, hitta mina mål och drömmar och sträva efter dom, men det kanske kommer? Jag har tappat bort mig själv helt och hållet. Vet inte vad jag gillar eller inte gillar. Vad jag vill eller inte vill! Är det normalt? Är det bara jag som känner så?
Om några dagar ska jag till läkaren och prata om medicinering, börja med det igen! Och jag som vart så stolt över mig själv att jag inte åt en ända tablett om dagen, att börja igen efter att ha slutat med allt känns inte så bra, men det kanske hjälper? Så jag får väl se hur det blir med det.
Kommentera